Grumpy

Jag är så jävla less på allt. Har varit hos de där pappskallarna till terapeuter och psykologer sen jag var 5 år (inte för att jag minns varför då), men aldrig kan de komma på nått bra och ingen jävla skit de gör hjälper... inga mediciner.. inte DBT och inte KBT och inte samtal heller, vilket iof beror på min brist på tillit då jag har blivit sviken alltför ofta, särskilt av psykfolk.
De säger att de förstår men hur kan de förstå hur det är att leva i ett helvet där känslorna ständigt skenar och aldrig är konstanta, där inget är konstant.. där enbart självmord och självskador finns.. där smärta är det ends ljuset. Hur kan de möjligtvis förstå hur det känns att alltid känna sig tom och förtvivlad att alltid känna sig annorlunda, att aldrig känna sig som man hör hemma eller är med.. att snatta, söndershoppa och göra andra adrenalinkickande saker för att kunna dölja förtvivlan. Hur kan någon förstå?
De säger att det kommer bli bättre... det har de sagt i ca 8 åt nu och än har det inte blivit bättre, snarare tvärtom. Jag är så arg, ledsen, förvirrad, sviken och gaaah... jag vill bara slita skallen av mig och sen leva livet utan hjärna... eller helst dö. Men att man vill dö får man inte säga för då spärrar de in än och drogar ner än till zombinivå, för det är deras metod för att hjälpa.
Jag är less på ensamheten, tomheten, att inte passa in och att ständigt bli sviken och lämnad. Jag hatar världen, jag hatar människor men främst hatar jag mig själv för att jag är ett missfoster och monster... jaha det var nog det... palla skriva mer...