Ska börja med att säga att allt i denna berättelse är fiktion.
En ung kvinna sitter i ett fönster. Vårbrisen smeker hennes ansikte, men hennes tankar är inte på våren, nej hon går igenom sitt liv.
För flera år sedan föddes en liten flicka, hon föddes för tidigt men skulle visa sig vara stark och överleva.
Från början var allt bra, i alla fall det hon nu minns, förutom känslan av utanförskap hon alltid bar på. Särskilt på dagis där hon aldrig riktigt lekte med de andra barnen. Känslan växte och när hon började skolan hade de andra barnen märkt av att hon var annorlunda. Precis som alla andra flockdjur försökte barnen bli av med flickan. Hon blev ledsen över hur de andra var men visste inte vad hon gjorde för fel eller hur hon skulle uttrycka det hela.
Att vara utanför var inte så hemskt, men då flickan var åtta år fick familjen flytta från det trygga hus som var hennes hem. Flickan kände sig splittrade och ville inte prata med sina föräldrar, hon hatade de fullkomligt som drev henne iväg från det enda trygga ställe hon hade. Inte nog med det utan det skulle även visa sig att deras granne var pedofil och rörde flickan ett flertal gånger på sätt hon inte gillade.
När flickan skulle börja sjuan flyttade hennes familj till ett nytt ställe och hon hade förhoppningar om att här skulle det bli bättre. Men flickan hade fel för här blev det värre. Här blev hon bara inte ignorerad utan här fick hon även ta emot smällar och dödshot, vid ett tillfälle blev hon även våldtagen. Hon orkade inte, känslorna blev för mycket och hon låste in de i sitt inre. En dag upptäckte hon ett sätt att bli av med smärtan, hon skar sig och kände euforin över blodet som rann ner för hennes bleka arm.
Nian blev bättre för då kom flickan till en ny skola. Där var det lungt och hon började att återhömta sig lite. Men när gymnasiet kom, och med det ännu ett skolbyte, brast det på nytt för flickan. Skadorna på hennes kropp blev värre och hon hittade även vännerna LSD och Ectasy.
Partners har det funnits, men alla relationer har varit stormiga, likaså vänrelationerna. Det sociala är inte hennes starka sida. Men spela kan hon för ingen märker hur dåligt hon faktiskt mår.
Efter gymnasiet följer en tid som är någorlunda stabil, för då har hon stängt av sig och det enda hon gör är att försöka behaga den kille hon har hittat. Men han skulle visa sig vara otrogen mot henne.
Det som nu följer är bara rent kaos av smärta, ilska, sorg, tomhet och död. Hon vill dö, och hon försöker. Hon vill ha ut allt och skadar sig därför mer och mer. Maten känns farlig och giftig. För att fylla tomheten börjar hon köpa saker hon egentligen inte har råd med. Tillslut hittar hon en ny kille, han verkar snäll och bra... men han dog. Han tog sitt liv.
Under denna kaostid är hon ofta inlagd och hon vill inget hellre än att dö.
Men så kommer ett ljus i mörkret, ett snöfall. Han sträcker ut sin hand för att stödja henne. Men trots honom vid sin sida blir inget bättre.
Ångest, smärta, paranoia och rädslan att bli övergiven finns för flickan jämt, eller nu har hon blivit den unga kvinnan. Varför blir inget bättre? Ska det vara så här?
Hur var det då med hennes familj? Jo den har hon bra kontakt med, men hon har alltid känt sig pressad av de att vara bäst. Hon fick ju alltid höra hur duktig hon var och mamman sa även det till andra, så då måste hon visa att hon är duktig. Att hon är bäst. Att hon är perfekt.
Fadern har varit osynlig även om han bott med henne. Han verkade inte vilja veta av sin dotter, han följde aldrig med på föräldramöten eller liknande, vilket fick flickan att undra vad som var fel på henne. Men nu är han mer där, men nu är skadan redan skedd.
Hatar hon de? Ja det gör hon. De såg ju inget, hur hon mådde och vad de gjorde.
Älskar hon de? Ja det gör hon, för de har ju bara menat väl fast det blivit så fel.
Den unga kvinnan riktar blicken mot marken. Ska hon hoppa eller ej, det är frågan.
